Det var inte första gången jag tappade modet.
Men det var första gången jag var absolut säker på att det vore omöjligt för mig att stiga upp och fortsätta gå som om inget skulle vara fel. Lyfta på hakan. Le. Bara fortsätta som om jag inte var sönderriven på insidan.
De sa, att det inte är illa att inte tåla tystnad. Det är inget illa med det, kära lilla flickan, varför är du orolig? Jag var fem år gammal då. En liten skitstövel som levde i en fantasivärld fylld med drömmar och förväntningar, en fantasivärld där framtiden var en självklar sak och där död inte existerade.
Jag nickade till dem. Ville så gärna tro på deras ord, men redan då visste jag att de ljög. Deras ögon sa sanningen. Ögonen sneglade på mig, letade efter demonen i mig, sökte och väntade på att min kropp skulle spricka som en fönsterruta. Att jag skulle falla sönder på golvet och något illa, något farligt skulle krypa ut ur mina rester och visa min sjuka sida.
Deras ögon sa annat än läpparna och leendet. Ögonen bad mig att brinna i helvete. Varför är du här, du gör ju bara andras liv svårare? Försvinn, sade ögonen, försvinn och låt friska människor leva sitt liv utan något så omänskligt som du. Jag var fem år, och jag visste vad de ville säga. Jag visste det. Och de visste att jag visste. Och endå log de.
Jag föll sönder, dog och dödade, rivdes låss från sanningen, lades i domstolen för lögner, blev våldtagen och räddades, och sist och slutligen bara föll sönder, blev där på bottnet. Skrek och led i tomheten. Men ingen hörde mig. Eller så hörde de mig, men orkade inte bry.
Jag skrek. Jag skrek. Jag skrek. Skrek tills halsen stryptes av ord, som aldrig skulle sägas. Och desto hårdare jag skrek, desto mindre kände jag. Eller jo, jag kände smärtan. Men jag kände inte längre alla de andra känslor som gjort mig till mig. Som gjort mig till en människa. Inte kärlek. Inte lycka. Inte medlidade. Inte omsorg. Inte äns illamående.
Då skrek jag inte långre. Jag steg upp. Skrattade. Lekte som om jag inte hade tejp på munnen och knivar i ryggen. Som om jag inte skulle lida.
Så det var inte den enda gången jag tappade modet. Men den gången kunde jag inte bry mig mera. För det var då min kropp svek mig. Tog i mig, först försiktigt, kramande och plötsligt rev den mig ner före jag han reagera. Före jag hann titta vem det var som svek mig. Fast det vore ha varit onödit. Självklart viste jag hela tiden vem det var. Det var minnet av dig.
Du som utnyttjat mitt lilla hjärta, gjorde mitt liv till ett jävla kärlekskarusell, en enda kärleksfilm där jag var huvudkaraktären som blev hopplöst kär i filmens absolut snyggaste pojke, i dig. Men vår kärleksfilm slutade inte med en perfekt kyss och ett jävla "de levde lyckliga i alla sina dagar" -skit. Det slutade med att du lämnade mig, sårade mig och förstörde mig. Du sprang glatt till en annan.
Hjärtat grät blod, kroppen ville vissna, hjärnan lät inte mig vara i fred. Jag ville bara glömma. Glömma dig, glömma mig, glömma oss. Glömma hela kärleksfilmen. Men hur kan man glömma, när hjärtat skriker ditt namn och minnen av dej bultar i huvudet?
Jag miste migsjälv. Jag miste allt. Och alla. Människorna runt omkring mig försvann. De blev en del av vita väggen, de miste helt enkelt sin betydelse. Det enda som betydde något mera, var smärtan. Smärtan som dag för dag blev större. Den växte, som ett monster, som ett odjur inom mig. Odjuret åt mina känslor, lämnade kvar bara tomheten. Betydelselösa tomheten, som omslöt mig så våldsamt att jag kunde ha mått illa av bara räddslan. Synd, att jag inte kunde känna illamående mera.
Synd att du hade gjort mitt liv, som redan färdigt varit ett inbördeskrid, till ett enda helvete.
Synd att jag inte orkade leva mera.
Synd att jag slutade existera.
Synd att de ljög till mig.
När jag var fem år gammal.
Synd, va?